en värld långt borta, för länge sedan.
Kontakt
Den unga herdepojken Scyld lever i gränslandet till den stora Nagolm-Öknen, över vilken solen aldrig går ner. Tills en dag när två främmande män kommer till Scylds lilla by för att värva Adepter, som skall utbildas till Trayater. Krigare som har till uppgift att försvara Riket Mahadderin, mot fientliga grannriken och laglösa rövarband.
Vad Scyld emellertid ännu inte vet, men snart kommer att bli varse. Det är att Riket Mahadderin inte bara hotas av giriga människor. Utan än värre, att Mörksens Hierarker är i färd med att samla följare, för att lägga under sig såväl Riket Mahadderin som hela planeten Memlallda.
Här nedan följer två kapitel ur boken. Som författaren hoppas ger en lite uppfattning om det bokverk, som donationerna kan medverka till att få utgivet.
Kapitel 1
Om vallpojken Scyld från byn Drelanar
Torrtiden var snart genomliden, men marken skulle vara snustorr ytterligare en tid. Så det sparsamma gräset runt byns åkerfält, brändes för var dag allt gulare av solen som stod orörlig på himlafästet.
Scyld hävde sig tungt framåt i selen. Benen darrande av ansträngningen och han grinade illa när selen skar in i axlarna. Han försökte dock tänka bort smärtan, eftersom de tvunget måste få utsädet i jorden innan den efterlängtade regntiden kom. Så han fortsatte att sakta sega sig fram bit för bit och sida vid sida med sin far Jesacur. Medan hans mindre bror Olnelf, gjorde sitt bästa för att för att få årdret att luckra upp den torra jorden.
Så snart de nådde fram till kanten av fältet, krängde Scyld genast av sig dragselen och strök av sig det urblekta tygsjoket från huvudet, Han torkade svetten ur pannan med tyget och började sedan masserade axlarna där dragremmarna skurit in.
Fadern verkade inte notera vad Scyld höll på med, utan hade blicken långt i fjärran medan han drog proppen ur vattenlägeln, tog några munnar och lät den gå vidare till Olnelf. I väntan på vattnet såg Scyld ut över det nyplöjda fältet, som omgavs av ett kargt stäpplandskap, med bara enstaka glesa busksnår här och där.
När Scyld fått lägeln av Olnelf, svalde han några duktiga klunkar och återbördade den sedan till fadern, som fortfarande höll blicken riktad mot himlen i väster.
”Ser ni molnen pojkar, nu dröjer det nog inte många dagar innan regnen här.”
”Joo... så blir det nog…”
Scyld svarade medvetet aningen tvekande, för man kunde aldrig vara säker på vilken nederbörd man fick här ute i gränslandet. Jesacur verkade emellertid upplivad av de vaga löftena från molnen och vände årdret på plats för en ny fåra. Varför Scyld åter krängde på sig selen. Men sedan rev han också isär huvdduken och makade bitarna tillrätta där dragremmarna skar in.
När de sedan åter började streta, tog inte smärtan all uppmärksamhet. Och Scyld kom att tänka på det han hört sent en särlanväkt, när föräldrarna trodde att barnen sov. Lite dåsigt hade Scyld hört Jesacur och modern Fannir mumlande tala om hur svårt det var att få maten att räcka till. Att familjens magra åkerlappar knappt kunde försörja alla, ens om regnen blev rikliga och skörden god. Det som emellertid fått Scyld att lystra, var när föräldrarna börjat diskutera att sända honom till gruvorna i Ongduim. Även om han bara var femton ruider och egentligen för ung för det hårda arbetet.
Minnet av just de orden fick Scyld att grimaserande le för sig själv i selen. Gruvorna kunde knappast vara mycket hårdare än det här slitet. Han tittade upp och såg att det inte var långt kvar till kanten. Så han gjorde en sista kraftansträngning och stannade sedan flåsande med händerna mot knäna. Efter en stund kände han Jesacurs hand på ryggen.
”Bra pojkar. Nu har vi gjort ett gott dagsverke och det som är kvar hinner vi plöja imorgon.”
Scyld var mer än uttröttad och orkade inte ens se upp, utan nickade bara med hängade huvud. Efter ytterligare några djupa andetag förmådde han dock räta på sig och började samlade ihop dragremmarna, medan Jesacur lyfte upp det järnskodda årdret på ryggen.
Allteftersom Scyld, Olnelf och Jesacur närmade sig hembyn Drelanar, fick de sällskap av andra bybor på väg hem från fälten. Men det anslöt också vallpojkar som haft sina pdolaflockar på bete, på den Mahadderinska sidan av randvägen.
Som bofast odlingsallmoge, ansågs folket i Drelanar oftast höra till det Mahadderinska riket. Fast om man såg strikt på saken, var faktiskt både byn och dess åkerfält belägna öster om randvägen. På den sida som kallades Ternavells Dalar och som många betraktade som laglöst land. Även om sådana kartografiska spetsfundigheter, inte bekymrade det växande följet av arbetsfolk och boskap som nu närmade sig byn.
Scyld märkte genast att det måste hänt något ovanligt den här dagen. Då det syntes osedvanligt mycket folk runt byns medelpunkt, brunnen och palharran. Det var både kvinnor, barn och gamlingar som flockades i grupper och såg ut att prata ivrigt med varandra.
Plötsligt kom Scylds mor, Fannir rusande och drog ivrigt Jesacur åt sidan. Scyld kunde inte höra vad hon sade, bland alla pladdrande människor, törstigt råmande oxar och grussande pdolor. Men fadern tycktes lyssna uppmärksamt.
När Jesacur efter en stund återvände, såg Scyld uppmärksamt på honom för att få veta vad som stod på. Men fadern pekade bara mot den stora vattenhon. Varpå Scyld suckade och trängde sig fram till karet. Där knuffade han irriterat undan några drickande pdolor och började ymningt skölja av ansikte och överkropp. Åhh, så himmelskt skönt.
Drypande av vatten kastade Scyld kolten över ena axeln och när han vände sig om möttes han av Fannir.
”Hör här Scyld, Hamder har kallat till möte i palharran. Och det gäller er unga pojkar, så följ med.”
Scyld stirrade efter modern som skyndade före bort mot palharran. Jaha… ett möte?.. så väldans intressant. Han drog emellertid på sig kolten och följde efter mot palharran, byns Gudstjänst och undervisningslokal. Palharran var långt ifrån någon överdådig byggnad, men ändock försedd med ett skuggande halmtak. Liksom en vägg mot öster, där det tronade ett podium med altarbord.
Idag var palharran nästan fullsatt av kvinnor, barn och gamlingar längst bak. Medan bänkarna närmast podiet var upptagna av ett drygt dussin män bredvid sina halvvuxna söner. Och uppe på podiet stod byns tideloppstydare Hamder, tillsammans med två män i munkkåpor.
Scyld visste att en fattig by som Drelanar inte kunde hålla sig med egen Gudstjänstförrättare. Istället brukade kringvandrande predikarmunkar komma till byn då och då, för att anföra sjungandet av Den Glädjerika Sången. En bönesyssla som tideloppstydaren Hamder, annars brukade ansvarade för.
Nu kunde dock Scyld för sitt liv inte förstå, varför just dessa båda munkar orsakade sådan uppståndelse? Han svepte med blicken över palharran och upptäckte tre främmande pojkar, alldeles framför podiet. Pojkarna var klädda i allmogekoltar, gängliga och seniga som de flesta ungdomar i gränslandet. Men eftersom de kommit tillsammans med munkarna och borde de väl vara lärjungar?
Plötsligt hördes Jesacurs röst.
”Kom Scyld, vi sätter oss därborta.”
Scyld följde fadern till en bänk mitt i palharran, slog sig ner och började skärskåda främlingarna på podiet. De var ganska storvuxna för att vara munkar, men bar traditionella, bruna fotsida munkkåpor. Det enda som skilde dem från vanliga predikarmunkar var deras skärp, röda istället för bruna. Scyld böjde sig mot fadern och frågade viskande.
”Varför har munkarna röda skärp?”
Jesacur svarade nära hans öra.
”De är inga vanliga munkar... de är Ruzhirer... Trayater som blivit för gamla för krigstjänst och trätt in i försakelsens livsordning.”
Scyld visste naturligtvis att Mahadderin försvarades av krigarna i Trayat-Ceseyden. Men förstod inte riktigt det här med med försakelsens livsordning. Så han böjde sig mot Jesacur, men hann inget fråga innan Hamder höjde handen. Mumlet i palharran dog genast ut och alla såg mot tideloppstydaren, som lät högtidligare än vanligt när han inledde.
”Kära byfolk... som många av oss bittert fått erfara, tvingas vi alltför ofta skicka iväg både döttrar och söner till slitsamma arbeten som daglönare till Mahadderin, eller till Ongduims gruvor. Detta är smärtsam, fast vi tackar ändå vår Herre Trimunon för att han på detta sätt lär oss ödmjukhet och försakelse.”
Hamder såg andaktsfullt upp mot taket och gjorde sedan en åtbörd mot de främsta bänkarna.
”För familjer med ynglingar av lämplig ålder, yppar sig emellertid idag ett nådeligt tillfälle. Som består i att Ruzhirerna Boert och Grimer, kommit hit för att söka Adepter till Trayat-Ceseyden. En möjlighet som annars sällan brukar erbjudas gränslandets söner.”
Tideloppstydaren sänkte rösten och fortsatte.
”Lovad vare Allsmäktige HerrenTrimunon, som förskonar oss här i Drelanar från den rikedom som drar till sig rövare och annan förhärjelse. För vi har väl alla hört de förfärande skildringarna om plundring och rofferi i Mahadderins rikare trakter. Ett gissel som enligt våra gäster tycks öka i omfattning och än värre tycks breda ut sig mer och mer.”
Hamder såg allvarligt ut över palharran.
”Vår förtröstan är naturligtvis att Herren Trimunon håller sin skyddande hand över vårt kära Drelanar. Men på samma gång förlitar vi oss på att också Ceseydens Trayater medverkar till att värja friden i Mahadderin. Varför också gränslandets söner borde göra sin plikt, att försvara Mahadderins värnlösa, nu när våldets och missämjans mörka moln allt tätare tornar upp sig över vårt Rike.”
Scyld förstod inte varje högtidligt ord i Hamders svada, men fattade att främlingarna sökte folk till Ceseydens krigarorden. Och även om han inte visste särskilt mycket om krigarkallet, egentligen ingenting. Så kändes ändå Ceseyden mer lockande än att slita ont i Ongduims mörka gruvgångar. Ifall han nu var tvungen att lämna Drelanar, för att resten familjen skulle kunna hålla svälten från dörren.
Scylds funderingar avbröts tvärt, när Hamder satte sig ner och Ruzhiren Boert intog hans plats. Boert hade intensiva, nästan stickande ögon som noga skärskådade alla pojkar i palharran. Och Scyld kände hur hjärtat nästan hoppade till, när Boerts skarpa blick stannade på honom några ögonblick. Ruzhiren verkade dock inte odelat skrämmande, utan utstrålade samtidigt en slags en stabil trygghet. Varför Scyld lyssnade noga när Ruzhiren började tala.
”Som Hamder nämnde, söker Ceceyden sällan Adepter i gränsbyarna. Vilket dock inte beror på att gränsbygdens ynglingar är mindre lämpade, utan har sin orsak i att de oftast måste bidra till familjens försörjning. Och som Adepter i Ceseyden får de ingen sold att skicka hem.”
Scylds hjärta sjönk som en sten i bröstet. Va?.. fick man ingen betalning i Ceseyden? Jaha, då skulle han nog ändå få bege sig till Ongduim. Han suckade modfälld, men fortsatte ändå lyssna.
”Att Ceseyden nu ändå vänder sig till er här i gränsbygderna. Föranleds av ett ökat behov av manskap. Eftersom alltfler, både Lhantran och kloster, såväl som hela orter i Mahadderin, vill ha skydd av Ceseydens Trayater. Ofta handlar det om vakthållning mot tjuvpack och rövarband från gränsprovinserna. Men de senaste ruiderna, har det också uppenbarat sig ett annat och som vi befarar mycket farligare hot. Anhang av missdådare som tycks gå Merudakk den Allsvåldiges ärenden.”
Scyld hörde ett skrämt kvidande susa genom palharran när Boert nämnde namnet på Den Mörka Avsikten Herre. Ruzhiren gick dock inte närmare in på vari hotet från detta Onda Väsende bestod. Utan riktade istället uppfordrande handen mot Scyld och de andra pojkarna.
”Vilket innebär att det är många svårigheter som kommer möta er unga som väljer att ställa er i första ledet för att försvara Mahadderins värnlösa. En både svår och farlig position, som samtidigt ställer höga kvar på beskyddarna, eftersom värnet av Riket sker med vapen i hand. Något som kan tyckas beklagligt, men som dessvärre är nödvändigt, för att illgärningsmän och orosstiftare skall veta att de alltid och överallt, kommer att bemötas och bekämpas kraftfullt och bestämt av Guds hängivna krigare.”
Alldeles som Hamder sagt, brydde sig inga rövarband om det fattiga Drelanar. Varför Scyld knappt ens hade tänkt tanken, att det ibland krävdes vapenmakt, för att försvara sig själv och andra. Och när Boert fortsatte, försökte han heller inte skönmåla vad som krävdes av de pojkar som, omsider skulle bli Trayat-Krigare.
”Som Adept i Trayat-Ceseyden lever man ett liv i ständig fysisk fostran, samtidigt med en oavlåtlig andlig utveckling. Därtill är Adeptskapet inte bara en period av lärdomsinhämtande, utan framförallt en luttrings och prövotid. För att utröna om aspiranten till sist, är värdig att invigas till Trayat.”
Han bredde ut armarna som för att omfamna pojkarna framför sig.
”Så gossar, ni som är villiga att beträda Trayatskapets törnbeströdda stig, som går genom öde vildmark och mörka skogar. Stigen som kommer att föra er till smärtans, förtvivlans och lidandets djupa klyfta av försakelse och självuppoffring. Men som samtidigt är den gyllene väg som leder upp på uppenbarelsens berg och fram till frälsningens Tempel. Ni modiga skall komma fram hit, så att Ruzhir Grimer kan anställa förhör med er andlighetens aspiranter.”
Scyld kände det nästan som att luften gick ur honom. Det var illa nog att man inte fick sold i Ceseyden. Måste man dessutom vara en sådan överdängare som Boert nyss beskrivit, fanns det nog inget hopp för honom. Han som jämt och nätt kunde läsa och skriva.
Scyld sneglade dystert upp på fadern, som dock inte verkade bekymra sig över utebliven sold. Istället stötte Jesacur uppmuntrande till Scyld med armbågen. Vilket fick Scyld att tvekade resa på sig, för att sedan börja tränga sig förbi de andra på bänken. Medan Boerts ord snurrade runt i huvudet. Skulle en Adept visa ståndaktighet på lidandets höga berg? Scyld förstod inte riktigt allt han hört så det lutade nog åt gruvorna i alla fall.
När Scyld sakta närmade sig podiet, tornade Grimers resliga gestalt upp sig. Den storväxta kroppshyddan kunde förmodligen skrämma slag på både skurkar och hederligt folk. Men samtidigt verkade Grimer på något sätt, ändå vara godmodigare än den stränge Boert.
Och mycket riktigt, visade sig Grimers förhör inte alls bli så hemska som Scyld föreställt sig. Det hela gick mest ut på att varje pojke själv fick berätta varför han ville bli Adept, medan Grimer då och då sköt in frågor.
En av pojkarna ville bli Adept för att komma ut och se sig om i världen. Medan en annan beskrev hur modig han var, som vågat sig ända in till flygsandfälten bland Ternavells Dalar med sin pdolaflock. Men när det slutligen blev Scylds tur att berätta om sig själv, stod det helt stilla i huvudet. Han kom han inte på någonting hos sig själv, som skulle göra honom till en lämplig försvarare av Mahadderins värnlösa. Fast han var ju tvungen att säga något och öppnade långsamt munnen.
”Ehh... ehh... egentligen vill jag inte lämna Drelanar... det är kanske fattigt men jag trivs här... och med att valla pdolor.”
Han vände på huvudet, såg att fadern rynkade ögonbrynen, tittade upp på Grimer igen och tillade hastigt.
”Fast jag vill gärna bli adept i Ceseyden...”
Han såg ner i marken.
”... för då skulle far och mor få en mun mindre att mätta.”
Plötsligt kände Scyld en tung hand på axeln. Han rätade förskrämt på huvudet och såg upp på Grimer, som log aningen vemodigt.
”Det är bra Scyld. Du har förstått att man måste vara redo att göra uppoffringar för sina medmänniskor. Egentligen är det kärnan av hela Trayatskapet, att vara beredd att offra sig för andra.”
Grimer vände blicken mot Amlode, en av Scylds bästa vänner och sade befallande.
”Du där...”
Scyld kände att Grimers grepp om axeln hårdnade.
”... och Scyld här. Ni två skall följa med till Culd-Kabljan, för att lära er vad som krävs av en Guds krigare.”
Scyld fattade ingenting. Pojkar som berättat om sina sturska bravader blev inte utvalda till Adepter. Utan Ruzhirerna valde istället honom, som ynkligt tvingats bekänna att han egentligen inte ville lämna Drelanar. Scyld kände sig helt omtumlad och tog några steg mot Jesacur, men hejdades Boerts röst.
”Nej, Scyld kom med här. Vi skall omedelbart ge oss av mot Culd-Kabljan.”
Scyld vände sig häpet om. Samtidigt som modern Fannir förskräckt rusade fram till Boert och bönade.
”Kan det inte vänta?.. bara några dagar? Så vi får en sista liten tid tillsammans innan han lämnar familjen?”
Boert föreföll helt oberörd och svarade kallsinnigt.
”Scyld har blivit utvald till Adept och har därmed omgående kommit i Ceseydens vård. Och att skiljas från familjen, kan man se som ett första viktigt steg i hans utbildning.”
Fannir verkade inte kunna släppa modersomsorgerna och klagade tårögt.
”Men... men jag har inte ens hunnit packa matsäck åt Scyld.”
”Det behövs ingen packning. Byarna längs vägen kommer att förse oss med färdkost och när vi når Culd-Kabljan kommer pojkarna att få klä sig i Adeptuniform.”
Boert lutade sig fram mot Fannir och fortsatte med lite försonligare röst.
”Fast Ceseyden förstår naturligtvis att det kan bli besvärligt när Scyld försvinner så här abrupt. Så därför vill vi lämna ett litet bidrag till familjen.”
Med en knappt märkbar rörelse trollade Boert fram en börs och lade tre silverslantar i Fannirs hand. Scyld spärrade upp ögonen. En sådan förmögenhet hade han aldrig någonsin sett. Det var överhuvudtaget sällsynt med likvider i Drelanar. Och de filtar Fannir och systern Neomna vävde av pdolornas ull, inbringade som mest några kopparslantar.
Fannir och Jesacur började genast överösa Boert och hela Ceseyden med tacksägelser. Medan Scyld kände Grimers hand trycka på ryggen och insåg att avskedets stund var kommen. Han omfamnade hastigt föräldrarna och syskonen, utan att komma på några bra avskedsord. Istället skyndade snabbt efter Ruzhirerna och de andra Adepterna.
Scyld hade nästan tappat räkningen på alla heta vandringsdagar som Ruzhirernas följe avverkat längs randvägen. När Boert till slut äntligen kunde peka ut Culd-Kabljan i fjärran. Alla stannde upp och Scyld skuggade ögonen med handen. Utan att egentligen kunna urskilja några detaljer, annat än att borgen var belägen på en höjd. Varför den så här på avstånd, nästan liknade en vaktpost, som bistert skådade ut över Ternavells solpinade dalar och vidare bort mot Nagolm-öknens tomma ödslighet.
På Boerts order satte de fart igen, men det tog ytterligare en god stund innan de var de framme vid Culd-Kabljan. Och där vid ingången, blev Scyld varse att man var tvungen att passera igenom en förvånansvärt lång valvgång för att komma in själva borgen. Inne i valvet var det emellertid mörkt och svalt, så det var skönt att stanna en stund för att låta ögonen vänja sig vid dunklet.
När han såg ordentligt, upptäckte Scyld tre vaktposter och några hästar den bit längre in. Vaktposterna saluterade Ruzhirerna när följet närmade sig. Varpå en av männen tog några steg fram och skärskådade de nya Adepterna, innan han sade.
”Guds Frid pojkar. Mitt namn är Kapten Hergjolf och jag kommer att bli ert befäl här på Culd-Kabljan.”
Han klappade på svärdet som hängde vid hans sida och fortsatte.
”Bland mycket annat, skall jag lära er hantera olika vapen.”
Scyld såg förväntasfullt på Hergjolf, för att höra mer om hur den träningen skulle gå till. Men Kaptenen vände sig istället mot Boert och Grimer och ville veta vad de sett under färden genom gränslandet. Varför det följde en stunds mumlande redogörelse, innan Boert och Grimer ledde Adepterna vidare.
När följet kommit igenom portvalvet, befann de sig på en förvånansvärt liten borggård. Där det en bit bort, väntade annan grupp Adepter, tillsammans med två andra Ruzirer. Boert och Grimer skyndade glatt emot sina ordensbröder och medan de fyra männen hälsade hjärtligt, glodde Adepterna avvaktande på varandra. Scyld lade särskilt märke till en pojke som stod lite för sig själv. Enstöringen hade ett milt utseende, även om de allvarsamma ögonen, nog fick honom att se äldre ut än han var.
De fyra Ruzhirerna talade nästan i munnen på varandra och eftersom Scyld trodde att samtalet skulle kunna dra ut på tiden. Släntrade han låtsat nonchalant fram och hälsade på enstöringen.
”Hej, jag är Scyld Garreyda... vad heter du?”
Pojken såg lite undrande ut men svarade.
”Hjarg... Hjarg Gwandhar.”
Scyld fick dock inte tillfälle att bekanta sig mer med den alvarsamme, för i samma stund kom Kapten Herjolf stegande över borggården. Vilket fick Boert att ljudligt klappa samman händer och kungöra.
”Bästa Adepter, här skiljs våra vägar och i fortsättningen är det Kapten Hergjolf som kommer att vägleda er här på Culd-Kabljan.”
Boert höll ut handen mot Hergjolf som genast tog över ordet.
”Just det Adepter, som Ruzhir Boert säger, är det jag som skall lära er mera om den ordning som råder här i borgen. Fast allra först vill jag naturligtvis veta vad var och en av er heter.”
Det vidtog en ganska omständliga presentation, där alla Adepter, i tur och ordning berättade vad det hette och vilken by de kom från. Efter detta fick pojkarna ta rätt på sina fåtaliga tillhörigheter och sedan följa efter Hergjolf in in själva borgen, som i fortsättningen skulle bli deras hem.
Detta hem visade sig ligga några trappor upp i borgen och bestod av en bred korridor, upplyst genom fönsterluckor in mot borggården. Medan ett antal sovsalar låg i en lång rad på motsatta sidan av korridoren.
Kapten Hergjolf visade sig han gott minne. För han ropade upp varje Adept med namn och tilldelade sedan vederbörande en bädd. Och när den processen var genomförd, avslutade han med att han muntert meddela.
”Ja, så här ser alltså ert nya hem ut... och nu få ni en stund att bekanta er, innan det är dags att gå till naktamvila.”
I Scylds sovsal, liksom som i alla andra, fanns det tolv bäddar åt lika många Adepter. Scyld satte sig prövande på sin liggplats. En enkel träbrits täckt med en grov matta. Där låg också en hopvikt filt och han sträckte ut handen för att känna på filten, när Amlode utbrast.
”Se, här hänger kläder.”
Amlode hade öppnat skåpet bredvid sin bädd och höll upp en röd kolt. Scyld öppnade genast sitt eget skåp och där fanns mycket riktigt en röd kolt, ett par svarta byxor och ett par halvhöga läderstövlar. Men det som främst drog till sig Scylds intresse, var hjälmen och Adeptsvärdet. Han tog genast fram svärdet och synade det. Scyld såg direkt att det var mindre och lättade än de vapen Trayaterna bar. Men när han grep om fästet och försiktigt drog svärdet ur skidan, visade sig verkligen ett riktigt vapen, med blank, dödligt vass klinga. Han vägde svärdet i handen och skulle gärna vilja pröva att svinga det, men förstod bättre och sköt långsamt tillbaka det in i den skyddande skidan. Han hängde tillbaka svärdet och övergick till att skärskåda uniformen. Men just som han funderade på att prova kolten, hördes Hergjolfs röst utifrån korridoren.
”Dags att sova... och då skall det vara tyst i salarna.”
Scyld hängde snabbt tillbaka kolten. Klädde av sig och lade sina slitna paltor längst in i skåpet. Sedan stängde Adepten närmast, dörren ut mot korridoren och det blev mörkt i sovsalen. Scyld sträckte ut sig på bädden och drog upp filten till hakan, trots att det var ganska varmt.
Allting hade gått så fort och det hade hänt så mycket sedan Scyld lämnat Drelanar, att han knappt haft tid att tänka på hemmet och föräldrarna. Inte förrän nu, när han för första gången på länge befann sig inomhus, där det gick att stänga ute det ständiga solljuset. Omsluten av mörkret, greps Scyld faktiskt av lite hemlängtan.
Även om han mest var nyfiken på vad som skulle hända framöver. Att Adpeterna skulle få klä sig i uniform och lära sig hantera svärdet och andra vapen. För vad var det Boert hade sagt i Drelanar? Att de skulle tränas, för att så småningom hålla vakt mot tjuvpack och rövarband… och Merudakk den Allsvådiges anhang?
Kapitel 2
Om Hierarken Lilatue i Xargaros katakomber
Lilatue skyndade fram över Simrosebs Ängar i en säregen, framåtböjd gångart. Simrosebs Ängar, det låter allt vackert det, tänkte hon och svepte med blicken över den ödsliga slätten. Där inte ett enda träd, inte ens en buske, syntes så långt ögat nådde. Bara glesa tuvor med grov starr, som inte dög som föda, ens åt de mest utsvultna fäkreatur. Följaktligen hade Lilatue inte heller sett skymten av en enda levande varelse, sedan hon beträdde Ängarna. Ändå kunde hon inte låta bli att då och då, oroligt se sig över axeln.
Lilatue andades flämtande med öppen mun och stretade på så snabbt henne uttröttade kropp orkade. Medan hon samtidigt spanade efter det landmärke hon visste skulle finnas någonstans. Var det inte något där borta som såg ut som?.. nej, bara ännu ett av dessa evinnerliga starrsnår.
Hon fortsatte streta och spana, tills hon efter en stund äntligen skymtade målet i fjärran. Synen fick henne att stanna, slå tillbaka huvan på manteln och befriat andas ut. Men bara några korta ögonblick, innan hon åter satte fart igen. Rakt mot den låga, vidsträckta kulle som dolde resterna av den forna Konungastaden Xargaro.
Xargaro hade bortom längst försvunna tider, varit en av Memlalldas största och mest betydande städer och Simrosebs Ängar hade hört till Memlalldas bördigaste jordbruksmarker. Men det var för mycket, mycket länge sedan och det blomstrande Xargaro hade legat i ruiner redan när Den Stora Kometen slog ner och välte allt överända. Varför det enda som numera återstod av staden, var en starrbeväxt kulle och långt nere under marken, ett gytter av vindlande katakomber.
De underjordiska gångarna var ganska ogästvänliga. Så Lilatue hade aldrig känt sig väl till mods, varken där nere eller uppe på Simrosebs ödsliga Ängar. Ändå hade hon då och då tvingats bege sig till Xargaro, eftersom katakomberna var en av de få platser på Memlallda, där Hierarkerna kunde mötas, utan att Tiammlalons Siddher förmådde varsebli detta.
Så när Lilatue nu omsider hittat fram till Xargaro, behövde hon inte söka särskilt länge efter ingången till katakomberna. Men väl framme vid öppningen stannade hon först till och spejande ängsligt runt en sista gång, innan hon begav sig ner i underjorden. På väg ner för trappan, försvann känslan av utsatthet från den öppna slätten allt mer och mer. Men befrielsen varade bara några korta ögonblick och ersattes snabbt av en annan ängslan. Vad var det för elände som fått Sablijaren Krewgar, att så brådstörtat kallat samman alla Hierarkerna?
Lilatue funderade hit och dit, medan hon samtidigt försökte se var hon satte fötterna i den söndervittrade trappan. Och ju längre hon kom, desto svårare blev det att se något i skumrasket. Till slut var hon dock nere vid trappans fot, utan att ha kommit fram till varför Krewgar tvingat dit henne. Även om han i alla fall varit förutseende nog att lägga ut några facklor.
Lilatue trevade fram ett elddon innifrån manteln och lyckades efter lite fumlande slå en av facklorna i brand. Med facklan högt i handen, tassade hon vaksamt in i den mörka gången. Luften kändes lite unken, om än inte obehaglig att andas. Och i facklans fladdrande sken, kunde hon urskilja omgivningen ganska tydligt. På vissa ställen fanns uthuggna nischer i tunnelväggarna, där det symtade delar av skelett. Och från en nisch stirrade till och med en hålögd dödskalle emot henne. En åsyn som dock inte förmådde skrämma upp Lilatue. Som istället hade fullt upp med att bemästra känslan av att något levande förföljde henne någonstans i dunklet därbakom. Varför hon inte kunde låta bli, att med jämna mellanrum se sig över axeln.
Lilatue fortsatte dock sin tassande stråt, tills hon nådde en korsande gång. Där försökte hon dra sig till minnes vilken väg hon tagit senast hon var här. Men var inte helt säker, utan började svepa med facklan, medan hon sökte längs väggarna. Tills hon hittade det kännemärke som visade vilken väg hon skulle ta.
I den nya tunneln fanns inga uthuggna nischer och Lilatue tyckte hon började känna igen sig. Och när tunneln efter en stund vidgade ut sig till ett väldigt pelargalleri, visste Lilatue definitivt att hon var på rätt väg. Hon andades ut, men lättnaden varade återigen bara för en kort stund. Varför i Merudakks namn, hade Krewgar tvingat Hierarkerna, att ta den stora risken att samlas alla på ett och samma ställe?
Tankfullt höjde Lilatue facklan över huvudet och såg en rad praktfullt utsirade pelare, vilka bar upp taket till en stor grotta. Här i pelargalleriet hade man inte nöjt sig med små nischer åt de döda. Utan här hade det huggits ut höga valv, där det placerats konstfärdigt skulpterade sarkofager.
Lilatue visste att sarkofagerna innehöll lämningarna efter det forntida Xargaros regenter. Den Priyavratiska dynastins många Kungar och Drottningar. Något som dock inte skulle stämt henne till vördnad ens i Priyavraternas tid och absolut inte nu, i denna stund när oron gnagde, över varför hon tvunget måst bege sig hit.
Lilatue fortsatte dock vidare längs pelarraden... men stannade plötsligt till. Vad var detta? Hon uppfattade något hon inte noterat förra gången hon passerade förbi. Det såg ut att finnas rester av människoboningar i några av de halvfärdiga valv, där Konungar aldrig kommit att läggas till ro.
Lilatue kunde inte styra sig, utan närmade sig ett av valven och sträckte in facklan. Jo, faktiskt, i ena hörnet syntes sotiga rester efter en eldstad, i det andra ett bylte multnade sovfällar och mitt på golvet några slarvigt slängda huggverktyg. Lilatue lyfte blicken och upptäckte ristade tecken på väggen. Hon gick närmare och skärskådade inristningarna, men kunde bara tyda några få tecken. Dock kunde hon av det lilla hon förstod, ändå dra slutsatsen att den som ristat tecknen förmodligen tillhört Meothuderna. Den uråldriga religiösa sekt som varit den döende Konungastadens allra sista innevånare och som befolkat katakomberna långt efter att den Priyavratiska Kungaätten dött ut och staden Xargaro börjat förfalla. Dock hade Meothuderna, hur skyddad deras tillflyktsort än varit, liksom de flesta andra på Memlallda, utplånats av Den Stora Kometen.
Plötsligt fick Lilatue syn på en grop i väggen och förde facklan närmare. Det såg ut som att någon, kanske en annan Meothud?.. mycket hastigt och mycket slarvigt försökt utplåna ett av tecknen på väggen? Ja, det verkade nästan som att den okände, ännu medan dånet från Den Stora Kometen rullade fram över planeten Memlallda, förtvivlat hade försökt utplåna ett av tecknen på väggen utan att lyckas helt. Det mesta av märket var visserligen borta, men Lilatue kunde urskilja tillräckligt för att känna igen tecknet och förde omedvetet handen mot bröstet. Där bar hon själv ett ärr av samma form... Merudakk den Allsvåldiges märke.
Åsynen av märket påminde abrupt Lilatue om varför hon befann sig i Xargaro. Hon lämnade hastigt valvet, skyndade snabbt igenom pelargalleriet och in i nästa tunnel. Kommen en bit in i den nya tunneln, hörde hon efter en stund mummel av röster och var snart framme i ett stort hålrum, som aldrig blivit helt iordningställt till gravkammare. Varken nischer eller valv, bara släta väggar. Förutom några järnringar, där några snart utbrunna facklor, spred ett fladdrande sken över tre personer. Alla tre var, likt Lilatue själv, höljda i mantlar och avbröt sitt mumlande samtal, så snart hon uppenbarade sig.
Det hade gått en tid sedan hon senast träffade två av skuggorna i dunklet. Hierarken Krewgar som ledde Sablijarernas Mandharet och det Tiryonska Mandharetets överhuvud Chetonia. Medan hon överhuvudtaget aldrig tidigare mött den tredje. Även om hon naturligtvis visste, att det måste vara Hierarken Sargaul, som ganska nyligen lyckats ta mänsklig form.
Lilatue studerade nyfiket Sargaul och kunde snabbt konstaterade att han, i likhet med henne själv, hade danat en tämligen tilldragande gestalt. Det välformade ansiktet inramade två stora mörka ögon med ett mycket eget uttryck. Det var inte Sablijarens skarpa, betvingande ögon. Utan en blick som förmodligen både kunde väcka och stilla storm i vanliga människors sinnen och kanske särskilt i kvinnfolks hjärtan.
”Mina vänner…”
Lilatue ryckte till av Krewgar röst, släppte Sargaul med blicken och fäste snabbt facklan i en järnring, innan hon vände sig framåt igen.
”… nu när Lilatue äntligen kommit, undrar ni självklart varför jag kallat er allesammas hit?”
Lilatue drog hastigt åt sig andan.
”Jaa, verkligen... och dessutom oss alla fyra. Må vara att Siddherna inte kan förnimma oss här nere i katakomberna. Men det har varit både svårt och farligt att ta sig hit. Så varför kunde du inte bara sända någon betrodd följare med ett meddelande?”
Krewgar log obesvärat.
”Brusa inte upp så där Lilatue, utan vänta tills du hört vad jag har att säga.”
Han rättade till manteln en aning och fortsatte sedan eftertänksamt.
”Vi fyra har med en blandning av skicklighet och tur, lyckats alstra mänskliga gestalter här på Memlallda och därefter hålla oss undan för Tiammlalons Väktare. Medan andra Hierarker i vardande, blivit upptäckta och tillintetgjorda. Så Lilatue har helt rätt i att det är ett stort vågstycke att vi alla samlas så här.”
Krewgar höll myndigt upp ena handen.
”Men att jag ändå har kallat er hit, beror på att vår Herre Merudakk har lyckats öppna en fördold portal, på en plats som kallas Togmorka.”
Chetonia tog ett ivrigt steg fram.
”Menar du att det finns en femte Hierark? Som håller på att alstra en mänsklig gestalt?”
Krewgar log brett och nickade förnöjt, varpå Chetonia genast fortsatte.
”I så fall är vi ju snart de sex Hierarker som behövs för att kunna sluta Mandharunden?”
Krewgar nickade åter igen.
”Alldeles riktigt Chetonia. Så nu förstår in kanske varför jag ansett det vara nödvändigt att samla er alla? För så snart den femte Hierarken har alstrat sin mänskliga gestalt stigit fram ur portalen. Kommer Vår Herre Merudakk att börja verka för att den sjätte och Dominanta Hierarken skall kunna träda fram här på Memlallda.”
Lilatue stirrade på Krewgar och frågade, nästan viskande.
”Har Merudakk den Allsvåldige talat till dig?”
Krewgar vaggade lite fram och tillbaka med huvudet.
”Kanske inte talat med ord… utan jag får en slags förnimmelser av vad som är vår Herres vilja och plan. Fast när det gäller Dominanten, får inte ens vi Hierarker veta exakt när denna kraftfulla demon kommer att stiga fram. Av det enkal skälet att vår Herre Merudakk, fruktar att den vetskapen skulle kunna sippra över till våra fiender i Tiammalon.”
Plötsligt bröt Sargaul in och han verkade inte riktigt våga tro på att Hierarkerna äntligen var på väg mot att kunna sluta Mandharunden.
”Men var skulle en kraftfull ande som Dominanten kunna stiga fram och ta form, utan att Tiammlalons Siddher förnimmer detta? Som du nämnde nyss, har deras Väktare lyckats tillintetgöra alltför många Hierarker de senaste ruiderna.”
Krewgar drog ett djupt andetag.
”Det är just för detta som jag måst samla er hit till Xargaro. För nu står vi Hierarker inför den viktigaste uppgift vi någonsin haft… i alla fall i den här världen och den uppenbarelseform vi antagit här. Nu måste vi ovillkorligen finna en trygg plats här på Memlallda, där Merudakk kan alstra en kraftfull portal åt Dominanten. Men det måste vara en plats ligger i skymundan för människor och är fördold för Timmlalons Siddher.”
Sargaul harklade sig lätt.
”Det går väl knappast att skapa en portal som är både kraftfull och samtidigt svår att förnimma för Tiammlalons Siddher?”
Krewgar nickade.
”Nej, det är svårt att förena, men när det gäller kraftfull, så har vi ju en sådan portal i Anistam.”
Lilatue kunde knappt hålla tillbaka ett skratt.
”Pratade du inte om en portal som skulle vara fördold för Siddherna? Som vår Herres enda permanenta portal är ju Anistam mycket väl känd av Siddherna. Och dessutom strängt bevakad av Tiammlalons Väktare.”
Krewgar kisade tankfullt mot facklorna, som höll på att brinna ut.
”Jo, Siddherna känner förvisso till portalen i Anistam. Men eftersom den alltid finns där, kanske de inte skulle förnimma en ny Hierark, på samma sätt de skulle göra om Vår Herre alstrar en helt ny portal? Och när det gäller Väktarna runt Anistam, borde väl det gå att ändra på?”
Lilatue förstod att Krewgar faktiskt menade allvar med portalen i Anistam.
”Du menar att vi på något sätt skall göra oss av med Väktarna runt Anistam? Men det är väl ingen av oss fyra som vill ta strid med de vältränade mordmaskinerna, innan vi fått nya krafter när vi slutit Mandharunden? Eller är det ens någon som vill offra sina följare på en sådan chanslös kamp?”
Krewgar log ansträngt.
”Vem har sagt något om att döda Väktarna? Om det ens skulle lyckas, skulle det skapa stor uppståndelse i Tiammlalon. Men om de oregerliga Mlechhaoerna runt Anistam, reste sig för att jaga bort Väktarna från sitt territorium. Vore det bara en i raden av Mlechhaoernas ständiga stridigheter mot allt och alla.”
Lilatue anade redan vartåt det lutade, men ställde ändå frågan.
”Och vem skall övertala Hövding Bolarlek att skicka sina Mlechhaoer mot Anistam?”
Krewgar höll ut händerna, som till en kram.
”Naturligtvis du min vackra Lilatue. Du har förvisso inte utvecklat samma övernaturliga krafter som vi andra, men därför har också, både Siddher och Väktare svårare att förnimma vad du gör och var du finns.”
Lilatue hade fullt medvetet ägnat tiden i portalen, åt att omvandla sin demoniska skepnad, till en sällsynt vacker mänsklig gestalt. En kvinnlig gestalt som kunde bedåra de flesta män. Men Lilatue visste också att hennes vackra utseende inte skulle hjälpa henne, när det gällde att komma till tals med våldsverkarna i Mlechhaoa. Så hon försökte sig på en lam undanflykt.
”Kan vi inte bara skicka Shikida? Hon är min allra pålitligaste följare?”
Krewgar skakade bestämt på huvudet.
”Nej, det kommer sannolikt inte att bli lätt att få Mlechhaoerna att jaga undan Väktarna från Anistams portal. Så om det överhuvud taget ska lyckas, måste den övertalningen skötas av en Hierark.”
Lilatue suckade.
”Ja, ja, jag får väl bege mig till Mlechhaoa då och försöka tala väl med Bolarlek, men jag tänker sannerligen inte närma mig Anistam.”
Kapitel 3
Om Väktaren Bradbanis strid mot Hierarken Gormalo
Anistams nejder låg mitt i provinsen Mlechhaoa. Bara några tiotal dagsmarscher söder om Nagolm-Öknens ständigt gassande sol. Ändå låg denna fördärvade trakt nästan alltid insvept i en tung, fördunklande dimma. Och som om inte detta var obehaglig nog, drog därtill en suckande, råkall vind nerifrån från Simrosebs Ängar, allt som oftast fram över Anistam. Men utan att kunna skingra det dystra dis som trängde sig på, kletade vid och tyngde ner både kropp och sinne. Också hos besjälade Gudskrigare som Tiammlalons Väktare.
Bradbani kastade ytterligare ett vedträ på den pyrande elden i ett fåfängt försök att få den att flamma upp. Han var minst sagt utled på Anistams beklämmande dis och vände sig mot Nagamin.
”Undrar när vi blir avlösta? Eller skall man säga befriade, från detta jämmerliga åliggande?”
”Det lär nog dröja. Anistam är ju Merudakks mest beständiga och kraftfulla portal, så den får aldrig lämnas obevakad.”
Bradbani nickade dystert.
”Naturligtvis inte. Men det är bara så erbarmligt deprimerande att tvingas hålla vakt här Anistam.”
Plötsligt stelnade Nagamin till, stirrade in i diset och reste sig hastigt, samtidigt som han drog båda svärden ur skidorna ryggen.
”Jag tycker det känns som att någon är på väg hit.”
Bradbani kände för sin del inte något direkt hotfullt, men ställde sig bredvid Nagamin och kisade in i dunklet.
”Det kan väl knappast vara en Hierark som lyckats stiga fram ur portalen?”
”Neej, det skulle vi självklart ha märkt av. Dessutom var portalen öde senast vi undersökte den.”
Bradbani skymtade en rörelse i diset och ropade till.
”Hallå, vem där?.. svara?”
Det hördes inget, men snart framträdde en gestalt i diset. Skepnaden såg ut att sväva fram, nästan som den själv var en av töckenslöjorna. Och Bradbani kände snart igen Siddh Xarylda, som likt alla andra Siddher behärskade en leviterande gångart, som kunde förflytta dem över Memlallda med en häpnadsväckande fart.
Bradbani gick Xarylda till mötes några steg, samtidigt som Nagamin satte tillbaka svärden i skidor på ryggen. En handling som fick Xarylda att le en aning medan hon hälsade.
”Guds Frid Väktare... varför är ni så skärrade? Tär det måntro på nerverna att hålla vakt här i Anistams Nejder?”
Bradbani kastade en hastig, generad blick mot Nagamin innan han svarade.
”Herren Signe också dig Xarylda, vad för dig till denna gudsförgätna trakt?”
Xarylda stannade upp, sjönk till marken och tog några vanliga steg innan hon svarade.
”Jag kommer direkt från Tiammlalon där vi Siddher och framförallt Nirmakaya Den Tidlöse, har förnummit en störning i Oieahooues energiflöde, som tyder på att Den Mörka Avsiktens Herre har lyckats öppna en ny portal någonstans i Nirrtimina.”
Bradbani rev sig fundersamt i skägget.
”Är ni Siddher säkra på att det är en ny portal? Annars hörs det rykten om att vissa av ryttarfolken i Nirrtimina lär varit väldigt i farten? Och det är inte alltid hederlig hästhandel de ägnar sig åt.”
Xarylda suckade instämmande.
”Jo, det är sant. Men detta verkar vara något utöver vanliga rövardåd. För en sådan betydande störning av Oieahooue, emanerar sannolikt från en demon med ovanligt stora krafter.”
Xarylda gjorde en bestämd handrörelse.
”Därför befaller Nirmakaya att ni skall ta med ytterligare några av de Väktare som finns här runt Anistam. Söka rätt på portalen och tillintetgöra Hierarken.”
Bradbani blev lite förbryllad över uppmaningen att båda upp fler Väktare.
”Det är väl inte en Dominant Hierark som håller på att stiga fram i Nirrtimina?”
Xarylda vaggade tvetydigt med huvudet.
”Njaä, det är sannolikt bara en vanlig demon, av samma slag som ni Väktare har måst dräpa alltför många de senaste ruiderna. Men Merudakk tycks ta lärdom av detta och förlänar Hierarkerna allt större krafter. Varför det nog vore klokt att vara flera, när ni möter denna styggelse.”
Bradbani sneglade mot Xarylda och frågade försiktigt.
”Kan inte du göra oss följe? Ni Siddher kan ju förflytta er snabbt och är bra på att rekognosera. Och med den hjälpen, skulle jag och Nagamin enkelt att kunna tillintetgöra vad som än stiger fram i Nirrtimina.”
Xarylda såg faktiskt smickrad ut, men svarade efter några ögonblick.
”Jag skulle gärna bistått er i denna Gudi behagliga gärning. Men måste snarast återvända till Tiammalon. Då det är vid det rena, Snöhöljda Sätet i Cepdganabergan som vi Sidder bäst förnimmer de ondskor som Den mörka Avsiktens Herre försöker få tillstädes på Memlallda.”
Bradbani blev lite besviken, men smilade ändå upp sig när han tog farväl.
”Din hjälp hade gjort uppdraget enklare, men jag och Nagamin skall naturligtvis göra vårt bästa för att lösa detta.”
”Det låter höra sig och glöm nu inte att Merudakk tycks begåva de nya Hierarkerna med allt större krafter.”
Bradbani följde Xarylda med blicken medan hon gled bort i diset och hörde samtidigt Nagamin.
”Jaha, då får vi väl båda upp några fler Väktare?”
Bradbani grimaserade bistert.
”Om inte Xarylda ansåg att hon behövde hjälpa till, tror jag nog det räcker med oss två.”
Han såg uppfordrande på Nagamin.
”Vi har ju tillintetgjort flera Hierark-demoner och borde väl klara av den här också.”
