en värld långt borta, för länge sedan.
Fratadara tvekade en stund, men svarade sedan.
”Självklart… men de djupare insikterna om Ondskans väsenden, brukar ju inte anförtros Trayater förrän de trätt in i Ruzhirskapet.”
”Det brukade vara så ja. Men i det mörksens tidevarv som tycks vara i antågande, behöver Ceseydens Gudskrigare inte enbart vara skickliga på att hantera svärd. Utan de bör också förberedas mentalt och andligt, för att kunna bekämpa den Allsvåldiges Hierarker.”
Scyld förstod att det både var en ynnest och ett förtroende, att han och Hjarg skulle få ta del av förborgad undervisning. Så han satte sig bättre tillrätta för att inte missa en stavelse när Den Vördiga Modern började.
”Det kommer en dag när ni som Gudskrigare kommer att få försvara Tiammlalons Värv. Och den dagen kommer ni också att få möta och stå upp mot den verkliga ondskan. Alltså inte den omoral och småsinta egoism som frodas bland rövare och tjuvpack bland Ternavells Dalar och i andra provinser. Utan nu talar jag om den intelligenta, målmedvetna och klart tänkande ondska som utgör ett ödesdigert hot mot varje människa och själ på Memlallda.”
Scyld lyssnade uppmärksamt utan att ens blinka.
”I vissa kosmiska brytningstider, när den föregående tidsålderns uttjänta energier varit på väg att avmanifetseras. Har det olyckligtvis hänt att Demoniska Väsenden lyckats glida med dessa energier och sedan kunnat försvinna in i den kosmiska oändlighetens mest avlägsna dimensioner. Där de också kunnat hålla sig undan Den Evärdliga Förändringens Lag.”
Marupa höll uppfordrande upp handen och Scyld rätade skrämt på sig, samtidigt som han försökte förstå det han hörde.
”Det som helt uppfyller och står över allt annat för dessa Onda Väsenden, är en morbid avund mot Gud den Allsmäktiges absoluta attributlösa verklighet. Den enda sanna verkligheten, varifrån Herren Trimunons skaparkraft utgår. Och därför strävar dessa ondskor, på sitt eget vanvettiga sätt, efter konstruera en Gudsliknande tillvaro. Genom att ansamla ofattbara mängder materia i sina kosmiska tillflyktsorter, försöker dessa onda Väsenden, likt ett slags världsalltets illasinnade alkemister, att skapa oförstörbar materia, i en fåfäng bemödan att stå emot Herren Trimunons allmakt. Oförtrutet ansamlar dessa Gudsfiender ständigt mer och mer materia, vilken de, likt galaktiska smeder, hamrar hårdare och hårdare, allt tätare och tätare. I ett fåfängt försöka att skapa sig ett materiellt fäste där de kan stå emot Herren Trimunons viktigaste skapelse... Den Evärdliga Förändringens Lag.”
Marupa sänkte handen och Scyld sjönk omedvetet ihop en aning.
”Materien till sina fåfängliga fundament stjäl dessa Väsenden varhelst de kommer åt i den omgivande rymden. Dock är den onda ande som driver Gudshatet i vår galax… Den Mörka Avsiktens Herre, Merudakk… mycket noga med att inte röra vår planet Memlallda. Ty det är endast genom andar i köttet, levande människor, som de Onda Väsendena kan komma närmare sitt befängda mål... andens oupplösliga förening med materien.”
Scyld stirrade skrämt på Marupa. Även om han knappt förstod vad Den Vördiga Modern just sagt. Andens förening med materien? Och var Merudakk inte orsaken till all ondska? Utan bara ett av många onda Väsenden?
Tankarna snurrade hos Scyld, medan han samtidigt försökte lyssna när Marupa fortsatte.
”Energin till sin förvrängda strävan, försöker ondskans Väsenden, avleda från Oieahooue. Den Gudsvind som bringat kosmos in i en oavlåtligt expanderande rörelse. Den evolutionära kraft som Trimunon Den Allsmäktige implicerat i Oieahooue är baserad på Gudomens Vilja-Till-Det-Goda. Men Oieahooue är emellertid också en av Guds avskilda energier. Varför också ondskans Väsenden kan tillgodogöra sig den kraft som emanerar ur Gudsvinden... om… men endast om... Väsendena förmår att rikta den rätt. Och det är här deras behov av människorna kommer in. Ondskans Väsenden är nämligen helt beroende av mänskligheten, för att kunna hantera energin från Oieahooue. Eftersom de levande människornas funktion i skapelsen, är just att överföra och rikta kosmiska energier.”
Snart lämnade Adepterna Hoggliars stadskärna bakom sig och Scyld tyckte så smått att han började vänja sig vid alla storslagna byggnader i staden. Tills han åter tappade hakan, när den jättelika borgen Mard-Nagglar tornade upp sig framför dem. Trayat-Ceseydens högborg var så enormt stor, att Culd-Kabljan skulle rymmas därinne flera gånger om. Dessutom var murarna så höga att Scyld måste lägga nacken på ryggen för att kunna se upp till krönet.
På ömse sidor om porten, vajade två stora gula flaggor lojt i vinden. Flaggor, prydda med Ceseydens emblem, ett rött, brinnande oändlighetens hjul. Symbolen för Shugirata, den ständigt verkande orsaken.
Kontakt
